onsdag 12 december 2012

Ravi Shankar - traditionsförmedlare mellan traditionalism och modernitet



Ravi Shankar levde och verkade i både USA och Indien. Han lät etablera ett ashram-liknande hem i New Delhi där han tog emot elever för undervisning, kallat The Ravi Shankar Centre.

Ravi Shankar var en av de första indiska soloartisterna som uppträdde utanför Indien: 1954 spelade han i tidigare Sovjetunionen; under 1956 turnerade han i Europa och USA; och under 1958 besökte han Japan.

1966 inledde han samarbete med George Harrisson, och fick därmed sitt stora genombrott utanför Indien. Han kom att influera många västerländska musiker som Philip Glass, John Coltrane och Yehudi Menuhin. Både Glass och Menuhin var nära elever till honom.

Nordindisk klassisk musik har genom århundranden överförts via en muntlig tradition, och är än i dag en levande tradition. Ravi Shankar bevarade denna muntligt överföra tradition, även i de nya sammanhang han verkade i. I en ny kontext upprätthöll Ravi Shankar det traditionella och tidskrävande systemet av guru-sisya-parampara, en oralt överförd tradition som bygger på en nära relation mellan lärare och elev.

När guru-sisya-parampara-systemet diskuteras lyfts ofta fram en betoning på tradition, autencitet, kontext, muntlighet och holistiskt lärande vilket kontrasteras med västerländsk undervisning som betonar kanon, modernitet, samt ett rationellt och analytiskt lärande som baseras på noter.

I den indiska klassiska musiken baseras en musikers trovärdighet och rykte i stor utsträckning på vem han har studerat med. Indisk musik saknar en kanon, en gemensam samling av alster som man kan närma sig och tillgängliggöra sig på egen hand utan en lärare. I den indiska klassiska musiken personifierar gurun traditionen, och idealt baseras lärar-elev-relationen på en lång och nära relation.

Etnomusikern Stephen Slawek, som i många år varit Shankars elev, skriver i en artikel från 1993 om hur Ravi Shankar införlivade modern teknologi i sin traditionella lärarroll.  Lärar-elev-relationen inleddes med en ceremoni, ganda bandhan, vars funktion är att bekräfta relationen mellan lärare och elev och ålägga dem både ansvar och begränsningar.  Slawek beskriver hur Shankar uppmuntrade sina elever att spela in undervisningssituationerna för att han skulle kunna maximera den muntligt överföra informationen vid varje undervisningstillfälle, samtidigt som han ålade sina studenter strikta begränsningar om vem som fick ta del av kunskapen. Endast den student som fått den muntligt överföra kunskapen hade rätt att ta del av den lagrade och inspelade informationen, och esoteriska aspekter av undervisningen fick Slawek lova att inte publicera i sina artiklar.

Traditionsförmedlandet av den nordindiska klassiska musiken befinner sig i ett vägskäl; de ekonomiska och sociala villkoren har drastiskt förändrats i Indien och detta, tillsammans med hur klassisk indisk musik har spridit och plockats upp i väst de senaste femtio åren, har medfört att nya sätt att träna musiker växer fram. I Indien har till exempel flera professionella institut etablerats som tränar professionella musiker, som Sangit Research Academy i Kolkata, Sangit Natak Academy i Delhi, och National Centre for Performing Arts i Mumbai. Även i USA och Europa lärs klassisk indisk musik ut, vilket medför att de traditionella formerna för hur musiker tränas möter europeiska idéer om utbildning och träning.

Katarina Plank
FD, religionshistoriker vid Göteborgs universitet

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar